Vilken huvudvärk, jag tror jag avlider. Kan inte göra annat än att gråta, men vad fan hjälper det? Precis som att värken släpper då? Knappast. Jag exploderar snart. Tog en promenad till min älskling för att hämta värktabletter & träffade A i dörröppningen. Hon hade medlidande i blicken, klappade mig på armen & sa "Krya på dig gumman". Fick ett sms av L nyss, gissa om jag blev glad? Det var inte igår & egentligen har hon ingen anledning att höra av sig till mig. Men jag finns visst i hennes tankar. Sånt värmer. T blir ett år på måndag. Fasen vad tiden går fort. (Grattis lillkusin!) Tråkigt att hans kära far inte finns närvarande, det lär han nog ångra senare i livet. Förhoppningsvis.

Det är skönt att vara ensam när man är sjuk, men ändå inte. Jag saknar min man så fruktansvärt mycket. När jag träffar honom en snabbis för att sedan lämna honom lika fort fylls jag med ångest & tomhetskänslor. Samma känslor jag hade när han skjutsade hem mig på söndagar när jag fortfarande bodde hemma. Saknad är förjävligt. Känslorna går inte att slå bort trots att vi bara bor ett kvarter ifrån varandra & trots att jag vet att vi snart blir sambos. Jag är inte hel utan honom, så enkelt är det. Allt känns så mycket lättare i hans närhet. & när han inte fick inom räckhåll eller syns på min näthinna känns allt bara meningslöst.



Vi måste krya på oss nu älskling, så att vi kan kramas, ligga ihoptrasslade i evighet, så att du kan pilla sådär i mitt hår så att jag får härliga rysningar genom hela kroppen & så vi kan göra kärlek. Aw, jag saknar dig tokmycket! Jag vill inte vara sjuk längre. Jag är trött på feber, snor, nysningar, ögon som rinner & huvudvärk. Jag är trött på att ligga i soffan & känna mig ensam, men jag är glad att Jeppe gör mig sällskap. Utan mina älskade katter hade jag blivit galen. ALVEDON!