När det blåser på månen.

Ibland känns det som att jag lever i en film. Eller i en sjuk jävla serie. Jag kan inte tro att det är sant. Många händelser är bara för mycket. Jag hade redan mycket att tänka på, jag har sovit oroligt, haft kramper i magen & ångestattacker. Det känns som att det just nu är mer än jag klarar av. JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD. Din äckliga jävla damp-apa. Jag skämms för alla gånger jag försvarat dig. Trots att du egentligen bara är en främling. Alla gånger jag blundat för sanningen. Jag borde fan vetat bättre. Men i min värld fanns det inte att någon var så jävla sjuk i huvudet som du. När jag tänker efter så är allt du någosin gjort bara fel. Det skriker fel. Ditt rövslickeri framförallt. Att jag inte förstod. Du är en manipulativ sociopat. Psykopat. Allt du gjort, som du fått framstå som bra. Det ingick i din plan, för att snärja ditt offer. För att få henne helt & hållet för dig själv. Alla gånger du slagit sönder saker. Som att det skulle vara allt? Jag inser som först nu att hon ljög för att beskydda dig. Men varför? Jag hatar dig. Jag verkligen hatar dig. Det finns inga ord som räcker till för att beskriva det djupa hat jag känner för dig. Jag mår så fruktansvärt dåligt eftersom jag varit så blåögd. För att jag inte lyssnat på de som visste sanningen & försökt att berätta. Jag vill så gärna tro på kärlekshistorier med lyckliga slut. Men detta hade kunnat slutat mycket olyckligt. Det gör mig så förbannad. Men nu är du där du hör hemma. & jag hoppas att du får ett långt fägelsestraff för mordförsök.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0