Jag är kvar.

Jag kan inte slita mig. Msnkonverserar med några kära vänner & det är alltid lika trevligt :) Vad vore livet utan vänner liksom? Då pratar jag vänner, riktiga vänner som kanske inte alltid syns men som ändå alltid finns där. & som man alltid kan räkna med. Resten klarar jag mig lika bra utan. Har precis läst nt på nätet. Tycker det är så förbannat obehagligt med alla dessa våldtäkter & försök till det. Det skrämmer mig verkligen. Jag har alltid varit mörkrädd. & det känns ju liksom som att jag är det med all rätt. Det känns som att man inte kan vara trygg ute. Vad kan egentligen göras för att förhindra att sånt sker? Bättre belysningar? Hästpoliser på gatorna?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0