Jag jobbade tre timmar idag, stod i kassan. Det var ganska lungt & skönt faktiskt. Bra liksom, då får jag tid att lära mig lite istället för att bara stressa ihjäl mig utan att egentligen förstå vad jag håller på med. Jag har mått bra hela dagen, bortsett från en liten förkylning. Men på hemvägen fick jag panikångest, kunde inte andas, började gråta i min ensamhet & ringde en kär vän för lite tröst. Efteråt, när jag fått ut känslor & tankar mådde jag bättre igen. Dock är jag oerhört känslig & sårbar just nu, jag vet inte varför. Det är så mycket som hänt på så himla kort tid & jag har skjutit saker åt sidan för att vara stark & stötta en person i min närhet som verkligen behöver det. Jag har liksom inte hunnit stanna upp & känna efter "hur mår jag idag?" Allt har bara gått i 110. Självklart, som alltid slår det tillbaka förr eller senare & det har det gjort nu. De senaste timmarna har spenderats i min underbara älsklings famn, han har tröstat mig, torkat mina tårar & gett mig papper att torka min näsa med. Vi har pratat, om precis allt. Jag känner en otrolig lättnad. & tacksamhet för att han alltid finns & funnits vid min sida i alla förjävligt svåra stunder. Det finns inte ord för att beskriva hur lycklig jag är som har denna underbara karl i mitt liv. Jag skulle med handen på hjärtat inte klara en dag utan honom, aldrig. Det är han som ger mig orken att kämpa, att resa mig när jag faller. Det är han som gör livet värt att leva. & tackvare honom, tackvare att han delar både glädje, sorg, smärta & lycka gör det livet enklare. Jag är så glad att vara sambo, att leva i tvåsamhet (+ 2 tok-katter). Singellivet är inget för mig, jag behöver någon & denna någon är ingen mindre än Niklas, mitt allt.

Förtillfället ifrågasätter jag precis allt. Där inkluderat livets mening. Men jag är på fötter snart igen. Ge mig lite tid bara, tid att läka migsjälv, att tänka, att försöka placera alla känslor & ta itu med allt som gör ont. Jag kommer inte gå in på i detalj varför jag mår som jag gör, bakgrunden till detta. Det är liksom ingenting som någon förutom de jag berättar det i förtroende, personligen för , har med att göra. Jag har fixat ett jobb, jag har en i mina ögon perfekt karl/bästa vän, 2 helt underbara med galna katter. Det är så mycket jag har, men det finns så mycket jag saknar. Jag har så svårt att förstå varför saker har blivit som det blivit, för några månader sedan var det jag & min älskling som umgicks med ett par & hade så jävla kul. Jag saknar det. Men allt blev fucked-up. & jag verkligen sörjer & saknar den relationen, den tiden, alla skratt, alla galna upptåg. Det gör så ont, jag går itu. Jag skickade sms till mina närmaste vänner för ett tag sedan & frågade om de tyckte att jag var en dålig vän, alla svarade att jag inte var det. + en massa saker som gjorde mig varm inombords. Men nu, en tid efteråt ifrågasätter jag mitt värde som vän. För att om jag nu betyder så mycket för er, varför känns det ibland som att jag vore värdelös?

Jag orkar inte tänka mer, det får räcka för idag. Ska nu krypa upp i min älsklings famn, samla energi, prata lite till & känna kärleken. Godnatt