Kärlek gränsar till galenskap
Jag undrar över KÄRLEK. Varför blir man kär? Sökte på google & hittade en intressant artikel. Men fortfarande har jag inte fått svar på varför jag blir kär så ofta i precis vadsomhelst. Det kan vara en supersöt hund, speciellt franska bulldogar är jag svag för. En låt som spelas på radion, som jag sedan måste hitta & lyssna non-stop på. Det kan vara en snygging jag råkar gå förbi på gatan. Jag är till&med kär i en röst, Chris Browns. Vad har jag för störning? Jag vet att detta bara är ytligt, för det går över lika fort. Så fort jag ser en sötare hund, hör en bättre låt eller ser en snyggare snygging. & så håller det på. .
Det konstigaste i detta sammanhanget är väl ändå att jag har en karl, som jag haft de senaste 5 åren, som jag älskar mest av allt. ÄLSKAR. Verkligen älskar. Älskar älskar älskar. Vissa dagar, kanske när han har ruffsigt hår, ser på mig med något speciellt i blicken(?) - blir jag nykär. Kär. Förälskad. Jag får fjärilar i magen. Det är annorlunda. Då känner jag, återupplever, exakt alla känslor jag kände för många år sedan. Då blir jag lycklig. Sprallig. Tokig. Men denna kärlek går inte över, för jag är kär i honom varje dag, mer eller mindre. & det är djupare än så, det är äkta kärlek. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. & detta går inte över trots att jag går & blir kär i en hund eller i en låt.
Egentligen har jag inte lätt för att bli kär, eller jo uppenbarligen har jag det. Men dedär djupa känslorna, att älska, att verkligen älska någon har jag bara upplevt en gång, med min blivande man. Jag känner att vi verkligen hör ihop. & honom glömmer jag inte som jag glömt dendär söta franska bulldogen jag blev kär i när jag rastade Amanda i parken förut idag.
"Andra tror att vi blir kära i vissa personer för att vi omedvetet minns saker från vår tidiga barndom. Det kan vara en doft eller en speciell min, eller små detaljer som en blick eller vinkeln i en ögonvrå. När vi känner igen det hos någon så väcks "kärleksminnet" till liv och vi blir attraherade eller förälskade."
Finns det någon som är lika sjuk som jag? HAHA
Det konstigaste i detta sammanhanget är väl ändå att jag har en karl, som jag haft de senaste 5 åren, som jag älskar mest av allt. ÄLSKAR. Verkligen älskar. Älskar älskar älskar. Vissa dagar, kanske när han har ruffsigt hår, ser på mig med något speciellt i blicken(?) - blir jag nykär. Kär. Förälskad. Jag får fjärilar i magen. Det är annorlunda. Då känner jag, återupplever, exakt alla känslor jag kände för många år sedan. Då blir jag lycklig. Sprallig. Tokig. Men denna kärlek går inte över, för jag är kär i honom varje dag, mer eller mindre. & det är djupare än så, det är äkta kärlek. Jag älskar honom av hela mitt hjärta. & detta går inte över trots att jag går & blir kär i en hund eller i en låt.
Egentligen har jag inte lätt för att bli kär, eller jo uppenbarligen har jag det. Men dedär djupa känslorna, att älska, att verkligen älska någon har jag bara upplevt en gång, med min blivande man. Jag känner att vi verkligen hör ihop. & honom glömmer jag inte som jag glömt dendär söta franska bulldogen jag blev kär i när jag rastade Amanda i parken förut idag.
"Andra tror att vi blir kära i vissa personer för att vi omedvetet minns saker från vår tidiga barndom. Det kan vara en doft eller en speciell min, eller små detaljer som en blick eller vinkeln i en ögonvrå. När vi känner igen det hos någon så väcks "kärleksminnet" till liv och vi blir attraherade eller förälskade."
Finns det någon som är lika sjuk som jag? HAHA
Kommentarer
Trackback
