När mörkret faller på kryper de små äcklena fram. Vi skulle gå över bron mot fängelset varpå jag hunnit gå några steg då Rebecka utbrister "titta inte, gå bara". Självklart tittar jag. Till min förfäran ser jag spindlar överallt. Mängder hängde över mig i äckliga nät vid en lampa, säkert 20 stycken. Nästa lampa, lika många. På sidorna - MILJONER! Det hann jag uppfatta där jag stod helt förstelnad innan jag greps av panik & sprang hysteriskt samtidigt som jag viftade med armarna & kliade mig som besatt över kroppen. Jag fick anstränga mig för att inte skrika. Att fortsätta gå var inget alternativ. Mitt  hjärta skulle stannat, jag hade nog dött på plats, innan min 23-års dag.