Jag vaknade med tre nya sms på mobilen. Lillebror, mamma & pappa önskade god jul. Jag önskade god jul tillbaka & kom att tänka på. .  Jag kanske får några enstaka julklappar i år, men julen blir inte som jag vill att den ska vara. Självaste julafton ska firas med att först åka till svärmor & sedan till Gun & Börje. Den firas alltså inte med min familj eller bitar ur min familj. Bara med mannen som jag ska bilda egen familj med så småningom & hans familj. Men det är inte så bara. Jag älskar dem alla mer än någon kan ana. 

Julen har aldrig varit min favorit, men när jag blir stor & får egna barn ska de få allt det jag aldrig fick. De ska få minnas julen som en fin tradition, något att längta till & se fram emot. De ska få veta att julen inte bara handlar om presenter utan om så mycket mer & så mycket viktigt - kärlek, närhet, ömhet & gemenskap.

Nu vill jag berätta något som värmde såväl mitt frusna hjärta som själ. Igårkväll kommer min älskling hem & frågar "vill du ha en blomma?" Jag går till dörren & tittar. Där håller han i en julgran. Jag började skratta hysteriskt så att jag fick kramp i magen. Vi har ingen julgransfot, ingen belysning eller kulor & glitter att klä granen med. Jag ifrågasatte vad vi skulle med en gran till. Då svarar min älskling "du ville ju känna julkänsla". Aw, så den token fixade en gran & det är ju tanken som räknas. Det var en himla fin tanke må jag säga. Granen står oklädd i vårt vardagsrum & doftar underbart, snart är det naken med för katterna är som besatta. De blev lika glada som jag över granen. Den är fin utan glitter & sånt, extra fin med tanken som låg bakom det hela.

GOD JUL
Ida