& jag kunde fan inte bry mig mindre.


 

Jag kokar av ilska, är så förbannad. Det finns människor till allt tydligen. Men vissa är för tragiska för att vara sanna. Jag förstår det inte. Hur omogen är du inte? Jag förstår inte hur du själv kan ha undgått att se vilken  förbannat tragisk & sorglig figur du faktiskt är. Hela du skriker av desperation. & det ena jag tänker är att om vi så vore ensamma på jorden SKJUT MIG! För jag skulle aldrig någonsin vilja vara någonting med dig.


Någon gång växer väl du också upp kan man hoppas, så att du får ett värdigt liv menar jag. Tills dess njut av antibiotikan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0