Jag hatar panikångest, jag hatar att kippa efter andan med ändå inte få tillräckligt med luft. Jag hatar när man menar väl, men allt blir fel. Jag hatar att jag är så känslig & ömtålig. Jag hatar när det känns som att jag ska gå itu. Jag hatar att behöva visa mig liten & svag, men jag är tacksam att Niklas torkar mina tårar & tröstar.

Stanna jorden? Jag vill kliva av.