Cornelius skrev just till mig att all publicitet är bra publicitet. Vet inte riktigt om jag kan hålla med, försöker just nu sätta fingret på vad det är för känsla som infinner sig. Jag är både fundersam, irriterad & faktiskt förbannad men ändå kan jag inte hålla mig för skratt. Jag är inget för bloggfighter, men jag känner ändå att jag har rätt till en upprättelse. Samtidigt känner jag att jag inte vill lägga ner någon energi på detta. Det är för invecklat för att berätta hur detta startade. Jag är en person som inte tar någon skit. Att helt oprovocerat bli omnämnd i någons blogg med orden "den här personen jag syftar på lever ett sånt fruktansvärt tragiskt liv och mår så psykiskt dåligt att den måste lägga sig i andras liv som den inte har att göra med! Gå och slå huvudet i väggen eller nåt så kanske du mår bättre hahaha..."  får vemsomhelst att reagera.

Men jag nöjer mig med detta ->

Innan du öppnar din käft kanske du borde sopa rent framför din egen dörr. Du kanske måste trycka ner andra genom din blogg för att må bra? Det är ju inte den första gången. Kanske är det ditt sätt att hävda dig själv att du mår bra & lever ett perfekt liv. Jag gick in i väggen & fick en depression pga sömnstörningar & stress. & jag gick hos kurator, precis som du gjort. Jag förstår inte hur du tänker när du går till personangrepp offentligt. Om jag hade velat finns det mycket jag kunde skriva för att ge igen. Men jag är tjugotvå år, jag lämnar det här. Jag tycker att du kan beté dig som den 25-årig du är & sluta fjanta runt bakom datan. Har du någonting att säga mig så vet du vart jag bor.

Punkt slut.