Är jag ensam om att känna att det känns som höst? Detta eviga regn. För att pigga upp migsjälv har jag faktiskt trots att det är ljust ute tänt värmeljus lite överallt. Har pysslat i hemmet sedan senaste uppdateringen. Hamnade här med datan i knät med utsikten som bilden ovan visar.

På tal om något helt annat så är jag inte redhead längre. Det röda bleks sjukt fort. & med lite slingor på det ser jag somrig ut nu. Se själva!



B & jag har pratat mycket om att jag ska undvika stress, med andra ord ska jag göra allt långsamt. Försöka göra saker jag tycker om. Det är svårt att förklara känslan som infinner sig. Men berg & dalbana är det närmaste jag kan komma. Upp som en sol ner som en pannkaka liksom. Mitt humör skiftar på en hundradels-sekund. Ena stunden vill jag allt, jag har all ork i världen känns det som. Jag planerar saker. För att nästa sekund känna som att jag tappar andan, luften går ur mig. & det slutar alltid likadant. Jag har varken ork eller lust & ställer in det jag planerat.

Med andra ord får jag inte speciellt mycket gjort. Men vad gör det? Jag ska bara vara hemma & ta hand om migsjälv. Försöka bli kry. Tycker dock synd om mina nära & kära som blir lidande. Dels mina vänner som smsar & ringer utan att jag svarar. Men jag försöker faktiskt finna orken till att träffa dem, för det mår jag bra av - även om det känns jobbigt att klä på sig & sånt. Framförallt tycker jag synd om min sambo & tackar gud för att han har en ängels tålamod.

Det måste vara jobbigt att leva tillsammans med någon som har humörsvängningar & skriker helt hysteriskt för att datan ballar ur. Någon som mest bara suckar sig igenom dagarna, men försöker så gott hon kan. & jag är så lyckligt lottad & så tacksam för att han ser mina ansträngningar, det lilla jag gör. Han är så fin min prins. Jag skulle inte byta bort honom mot något i världen. <3

So long