Jag drar en djup suck. En till. & en till. Om jag ska vara ärlig har jag nog suckat mig genom hela denna dag. Det känns som en tung sten i mitt bröst. Jag går ett varv i lägenheten. Tar tag i diskborsten, men nej det var inget kul. Jag plockar lite bland papper & skit, men det blir bara stökigare än det redan var. Jag lägger mig i soffan, det var sjukt obekvämt. Jag sätter mig, testar igen, provar en annan ställning - inget är skönt. Inget är bekvämt. Allt känns som en lång jävla suck. Kan någon spola fram tiden? Helst till den dagen då antagningebeskeden dimper ner. Jag vill ha min dödsdom nu. Det är bara plågsamt att vänta.

Nu ska jag ut på en promenad, jag ska till Barbro & lätta på mitt hjärta.Sedan funderar jag på att ta en promenad i åbackarna, men hur det blir med den saken vet jag inte. Jag kanske helt enkelt inte har någon ork eller lust sedan. Kanske går jag bara hem & lägger mig på soffan för att invänta posten imorgon. Jag vet inte.

Ingen. Inte en enda av mina kollegor har frågat hur jag mår, varför jag inte är på jobbet. Ingen har gjort den minsta ansträngning. Det får mig att undra, är jag redan bortglömd? Eller, VET de redan allt de inte borde veta? Har någon öppnat käften & skvallrat? Det förvånar mig inte. Såvitt jag vet är många där världsmästare på skitsnack. Alla tankar & funderingar gör mig galen snart. & min kropp skriker bara mer för varje dag som går - håll dig borta därifrån.

Jag är trött. Sover fortfarande inget bra. Jag försöker att vara snäll & glad. Men ibland brister det. Masken faller av. Det är jobbigt att må dåligt i själen.