Attans. Där gick min plan åthelvete. Men jag visste redan att jag var sent ute. En sak jag lärt mig är att inte hoppas på för mycket eftersom det alltid resulterar i stor besvikelse. Oftast större än vad som är hanterbar. Dock har jag lärt mig att hantera det mesta. & jag är så sjukt stolt över mig själv. Vad långt jag kommit när jag tänker efter. Det trodde jag aldrig för 5-6 år sedan då allt kändes totalt hopplöst & jag var på god väg att ge upp fler gånger än jag vågar erkänna. Livet då var en ständig balansgång, alltid för nära kanten. Vilken tur att jag hade Niklas, min hjälte & Maria, min vapendragare - alltid redo att kriga för & med mig. Jag kan inte tacka er nog. Vid denna tidpunkt i livet fann jag också min spegelbild Sara & det var skrämmande så lika vi var. Idag håller vi oss långt ifrån Fröken Svår, elaka demoner, broräcken & tågspår. Jag tror att vi fann varandra för att hålla varandra vid liv. Ingen av oss brydde oss tillräckligt om oss själva för att ta tag i våra eländiga liv, men kärleken oss emellan fick oss att ro varandra i land. Vi brydde oss för mycket om varandras välmående för att kasta in handduken med andra ord.

Här sitter jag & smygsurfar*. (Min sambo sover & blir rasande om jag väcker honom med mitt knapprande.) Vi har ju inte riktigt samma rutiner numera & vi ses alltför sällan, trots att vi är sambos. Vi går om varandra med olika arbetstider, antingen sover jag eller så är han för trött efter jobb & träning. Saknar dendär kvalitétstiden. Att ha någorlunda likadana rutiner, där inkluderat sovtider + arbetstider. Att ha möjligheten att kunna dricka cider & bubbla jaccuzi med gemensamma vänner, gå ut på restaurang, bio, söndagspromenader med Robin, Fialotta & Kax eller bara kvalitéts-soffmys! Det fina med att vi går om varandra istället för att kväva varandra med ständig närhet är väl dendär härliga saknaden & längtan. Men nej, jag är fortfarande inne på ett Svenssonjobb, måndag - fredag, 7-16. Aw, så underbart det vore. Jag skulle kunna leva igen. Saknar möjligheten att kunna träffa vännerna så ofta som jag vill. Det känns inte som att jag lever ett värdigt liv. Visst, jag är vid liv - men nej, jag lever inte. Inte som jag önskar. Inte som jag vill.

Detta får mig att känna vantrivsel. Men det är bara att bita ihop & stå ut. Fortsätta söka jobb & hoppas. Ta mig i kragen & gå ner till infoteket för att söka dendär utbildningen & förhoppningsvis bli antagen till Augusti.

Har precis hämtat upp tvätten. Ögonlocken är tunga men jag har ingen ro i kroppen för soffliggande & tevetittande. Jag har tusen bollar i luften hela tiden. Läser tidning, ser på teve, pratar i telefonen & gör listor + uträkningar - alltihop samtidigt! Damn. Min hjärna är överhettad av alla storslagna planer, drömmar, funderingar & förhoppningar.