Jag är min egen bästa vän.

En klok vän sa för en tid sedan till mig att den viktigaste relationen man har är den relationen man har till sig själv. Det viktigaste att vara bästa vän med är sig själv. Jag la det på minnet, grubblade analyserade & kom fram till att fan så rätt hon hade. En lång tid av mitt liv var jag min egen värsta fiende. Jag accepterade inte & jag älskade heller inte mig själv. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag nu är min egen bästa vän. Jag älskar verkligen mig själv. Jag accepterar mig själv som jag är - med fel & brister. Jobbar på det som går att förbättra. Men kort sagt, jag är nöjd med mig själv. Jag känner mig tillfredsställd i livet.

Detta har lett till att jag är rädd om mig själv. Jag accepterar inte att någon behandlar mig illa eftersom jag vet att jag förtjänar så mycket mer. Den senaste tiden har jag funderat mycket på vad för människor jag har i min närhet & vilken betydelse eller roll de har i mitt liv. Jag kom fram till att jag egentligen inte behöver någon, jag är inte beroende av någon. Trots det har jag vissa förväntningar på människor i min närhet. Dessa förväntningar eller krav är inte att begära för mycket anser jag.

Jag vägrar att leva i skuggan av andra människor. Vägrar må dåligt för att andra människor inte respekterar mig & mina känslor. Därför har jag nu valt att prioritera. Ni vet säkert vad jag tänker skriva nu. Såg det nyligen på Egoinas blogg. Energitjuvar. Jag ger mina läsare samma tips som Egoina gav sina. De människor som tar mer än de ger – dumpa dem! Det går inte att leva ett liv med människor i sin omgivning som gör att man gråter mer än man skrattar.

Som bekant ska man aldrig ta någon förgivet. Där inkluderat – vänskap. Precis som man måste vårda kärleken för att den ska blomstra i en evighet måste man vårda vänskapen. & det är precis som i kärlek. Det är det lilla som gör skillnad, det är det som betyder något. Små saker i mina ögon kan exempelvis vara ett sms med frågan ”hur mår du?” eller ett samtal, behöver nödvändigtvis inte vara ett långt sådant. Det kan vara att lämna spår efter sig i bloggen när man ändå besöker den eller att skriva en rad eller två på facebook.

Alla människor fungerar olika, jag fungerar så att jag gärna pratar om problem eller det jag har på hjärtat just då. Jag har inte haft ett liv som varit som en dans på rosor, snarare tvärtom. Det är inget jag sörjer över idag, utan istället glädjer det mig eftersom det gjort mig till den jag är idag. Det som inte dödar härdar. Jag ser mig som en stark målmedveten ung kvinna, en tapper soldat. & hur mycket problem jag än har eller har haft - har det aldrig varit för mycket för att hjälpa en vän i nöd. Det är nog mycket för att jag vet hur det känns när man inte har någon att vända sig till.

I min närhet har jag en människa jag älskar lika mycket som jag älskar mig själv. Det är min sambo Niklas. Han är lika viktig för mig som jag är för mig själv. Det är han som alltid finns vid min sida, som lyssnar, stöttar & ger goda råd. Han är min absolut bästa vän. Jag känner mig fulländad med honom vid min sida, han kompletterar mig som ingen annan människa gör. Niklas är en människa jag inte vill leva utan eftersom jag älskar honom så förbannat.

Detta betyder nödvändigtvis inte att jag inte villa ha mina vänner kvar, jag vill bara göra er uppmärksamma på min insikt. Jag älskar er. & jag vill att ni ska veta att jag är en människa med känslor, precis som ni. Jag orkar inte hur mycket som helst. Då går jag hellre vidare & börjar en bearbetning. För sår på själen som aldrig får läka är den värsta smärtan som finns.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0