För att summera Växjövistelsen enkelt kan jag beskriva den med ett ord. Intensivt. Det har varit föreläsningar 8 timmar om dagen. Vi har hoppat väldigt mellan olika ämnen. Alla föreläsningar var nödvändiga, vissa mer intressanta än andra. Men så är det väl alltid? Dock upplevde jag det hela som väldigt sammanpressat & stressigt. Det har varit mest teoretiskt men en del praktiskt. Som idag då vi hade HRL & fick intyg på att vi är kunniga inom det. Det delmomentet var sjukt kul. Att ge hjärt & lungräddning på en docka. Vilken adrenalinkick det gav, trots att det var en död docka vi försökte rädda. Jag tror att jag skulle hantera en sån situation utmärkt trots att man säkert blir skärrad oavsett om det är någon man känner eller inte som svävar mellan liv & död.

En sak som var sjukt irriterade var en person i klassen, alla övriga inklusive jag kände exakt samma sak. Det suckades, hostades, harklades & fnissades varenda gång denna person öppnade käften. Man tänkte KAN DU INTE HÅLLA KÄFTEN SNART. Första dagen var värst, jag vet inte hur många avbrytningar vi var uppe i då. Men den andra dagen avbröt denna person FYRTIO gånger. Fatta så mycket det egentligen är. Vi är en klass på 20 personer, ingen annan får en syl i vädret eller känner att man ”har tid” att ställa väsentliga frågor när denna person hela tiden avbryter. Vid en snabb uträkning kom vi fram till att var fjärde minut inledde personen sin fråga med ”det kanske inte har med saken att göra”, ”får jag fråga en sak?” eller så lekte hon proffs & besvarade andra personers frågor. Jag menar, så gör man inte! Borde man inte lägga märke till att andra personer stör sig på detta? Iallafall när det är så uppenbart. Att denna person avbröt gjorde att vi hela tiden gled ifrån ämnet. Jag minns vid ett tillfälle då vi pratade om stroke. Då drog hon parraleller till hästar & började berätta om en incident. Vid ett tillfälle pratade vi om diabetes, vid det tillfället halkade vi in på när hennes hund blev hundbiten. Wazzup liksom?