Inget bloggande? Jag ljög. Här sitter jag sömnlös & ensam. Bob ligger på tevebänken, Jeppe på soffans ryggstöd & Ville i fönstret. Favoritdjuret ligger sjuk i sovrummet. Stackarn. En sak jag funderar över är varför jag blivit besatt av oliver. Jag älskar de små jäklarna med blåmögelost i. Det förvånar mig faktiskt eftersom jag aldrig tidigare ätit någon form av mögelost.

En annan lite djupare sak jag funderar över är hur lång tid det ska ta innan en viss person lyfter luren & ringer till mig. Jag har tröttnat på att vara den som alltid ringer. Ändå har jag haft så svårt för att låta bli. För självklart undrar jag hur personen ifråga mår. Hur jag mår verkar dock inte vara något som denna person intresserar sig av. Undrar om det ens spelar någon roll om jag är död eller levande? Ibland känns det inte så. Jag har slutat analysera varför & gräva ner mig i detta. Jag gillar inte läget, men jag accepterar det. Kan ändå inte låta bli att fundera & ville bara skriva av mig. Det är frustrerande att bara bli uppringd för en tjänst eller liknande. Jag älskar spontana samtal, som är som ett kvitto på omtanke.

Att jag bestämt mig för att inte vara den som ringer, utan att vänta & se hur många dagar det går känns helt underbart. Jag hade inte klarat det förr, inte att sluta grubbla sönder mig heller. Detta är ett tecken på förändring. Jag älskar mitt nya jag. Förut bestod jag nog nästan till hundra % av känslor. Svårhanterliga känslor. Jag hade svårt att balansera mellan trygghet & panik. Dessutom brydde jag mig för mycket & tog saker för personligt. Jag vet i nuläget att en person själv är ansvarig för sitt beteénde & jag lägger absolut inte skulden på mig själv & undrar "vad har jag gjort för fel?" För jag vet, jag har inte gjort något fel. Om jag nu hade gjort det så förväntar jag mig att en person är såpass mogen att den rakryggat säger det.