Slumrade till på soffan & vaknade upp helt kallsvettig med världens hjärtklappningar. Ångesten var ett faktum. Jag saknar Niklas så fruktansvärt mycket. Jag är inte van att sova själv. Vi har sovit med varandra varenda natt i minst 3 års tid, bortsett från då jag varit i växjö eller hos Maria. Klart jag saknat Niklas då med, men sällskapet i form av någon annan filur håller mig trygg. Ett substitut. I brist på annat. Typ. Att jag fortfarande saknar mig handikappad efter Niklas är ett tydligt tecken på att kärleken mellan oss är sann. Att det är meningen att det ska vara vi. Föralltid. Jag älskar Niklas så förbannat mycket. Så mycket att det gör ont i mitt hjärta när han är ledsen. Vi delar på allt i livet, såväl glädje & sorg. Alla bubblande skratt, all smärta & allt som hör vardagen till. & det bästa av allt, vi gör det så bra! Så jäkla bra att vi stått vid varandras sida i 6 år & 8 månader.

Kärlek