Jag har många gånger påpekat att de flesta i min närhet är sjukt dåliga på att höra av sig till mig. Det har alltid varit jag som ringt & jag har känt att ansvaret har legat på mig helt & hållet, att det varit jag som hållit vänskapen levande genom att försöka. Men saken är den att man behöver inte höras vareviga dag för att det ska vara ett bevis på omtanke & kärlek. Det går att ta igen det man missat. Vänskapen förstörs inte för ett uteblivet samtal eller att det går någon månad innan man hörs av. Tvärtom kan det blir mycket roligare & få ta del av allt som hänt. Det blir oftast långa & givande samtal då. MEN det har hänt att jag vissa gånger har jag fått nog & gett tillbaka med samma mynt istället för att vara bitter & tycka synd om mig själv & tro att personen i fråga inte vill vara min vän längre -  & det är det som bitit bäst.  Jag tror det blev en gammal vana att jag alltid var den som ringde, jag tror många tog mig & mina samtal förgivet. & när jag inte ringde längre började många höra av sig till mig :) De undrade hur jag mådde, vad jag gjorde - de verkligen visade hur mycket de faktiskt bryr sig. & sånt värmer såklart. Nu vet jag att jag varken är bortglömd eller oönskad, nu vet jag att vissa har ett väldigt stressigt liv med dåliga arbetstider & svårt att hitta tid. Det betyder inte att jag inte finns i deras tankar & det betyder inte att de inte har dåligt samvete eftersom de vet om att de är "dåliga" på att höra av sig. Man lär så länge man lever. Jag en visdom rikare & det tar jag vara på.