Om saknad som gör ont.

Jag tänkte vara lite djup, dela med mig av tankar & känslor. Om jag lyckas sätta ord på alla känslor villsäga. Alla människor är nog bekanta med fenomenet saknad som gör ont. Min saknad gör ont in i själen & förlamar mig stundtals. Saknaden efter min bästa vän Maria är olidlig. Jag går itu. Sedan hon flyttade har jag varit halv. Det finns inget jag önskar mer än att hon flyttar tillbaka! Jag önskat inget hellre än att bo granne med henne. För att kunna ses spontant. Ofta. & för att inte bara höras på telefonen då & då & fråga "hur mår du?". Jag vill ha henne nära, kunna se hur hon mår, trösta, stötta, dela såväl glädje som sorg. Det är svårt på telefonen. Maria är inte som andra, hon är min absolut bästa vän & visst finns det anledningar till det också. Jag behöver verkligen henne! Visst har ni väl en bästa vän? Någon ni först tänker på så fort det hänt något & bara vill dela med er? Så känner jag för Maria. Hon är den jag först ringer oavsett vad det gäller. Ni förstår inte hur frustrerande det är att bara lyssna på en gubbjävel som säger "just nu kan du inte nå blablabla" eller bara toner, utan svar. Eftersom jag dessutom är medveten om att allt inte är som det ska just nu, men inte vad som är fel - gör det extra ont. . att inte få finnas där. Detta får mig att känna mig värdelös. Alla människor fungerar olika. Vissa vill prata när de mår dåligt, andra drar sig undan omvärlden. Maria hör till de sistnämnda. Eftersom jag är en människor som ber om hjälp har jag svårt att förstå människor som helt isolerar sig. Jag kan inte riktigt förstå vitsen med det. Jag vill finnas där. & jag tycker det är egoistiskt på något vis att jag inte tillåts finnas. Jag har haft svackor, jag har velat bli lämnad ifred, för stunden. Eftersom jag inte orkat annat. Men efter max några dagar hör jag av mig, för ingenting blir bättre av att utesluta de människor som älskar en villkorslöst. Varje gång min telefon ringer blir jag lika besviken eftersom det inte är Maria. . så Maria, om du läser detta; ring mig, för jag oroas dig.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0