Den senaste tiden har varit tuff minst sagt. Jag minns inte exakt när, jag minns bara att någonstans på vägen förlorade jag min bästa vän. Det har nog varit så en tid, jag har bara inte vågat erkänna det för mig själv. Nu när det är så uppenbart, trots att vi aldrig sa farväl är smärtan så påtaglig att jag får kämpa för att inte falla itu. Att förlora sin andra hälft är som att lära sig allt på nytt. Nu ska jag plötsligt klara mig på egen hand. Jag som alltid haft en vän jag litat helt & fullt på att vända mig till när det krisat. Det som gör mest ont är att jag aldrig hann ge tillbaka för allt hon givit mig under åren som gått. Närmre bestämt 16 år. Jag kan utan lögner säga att det är mycket tackvare henne jag sitter här idag. Hon trodde på mig när jag tappat tron på mig själv. Det är mycket som gått förlorat pga detta. En del av mig dog nog. Ibland har jag så fruktansvärt svårt att hantera detta. Jag gråter som ett barn, betér mig som en trotsig ungjävel & skriker som en galen tonåring. Gissa vem som får ta smällen? Min älskade sambo. Det är inte alls meningen. Men av någon konstig anledning är det alltid den man älskar mest av allt man tar ut allt på. Hur galet är inte det? Nu försöker jag tänka en gång extra innan jag exploderar. För oftast är det inte värt det. Jag behöver verkligen min älskade Niklas nu, men jag skjuter honom åt sidan för att ens orka med mig själv. Jag behandlar honom stundtals som skiten under mina skor & det är absolut inget jag är stolt över. Jag har lovat mig själv att hantera detta bättre. Men jag är mitt uppe i en livskris, vad kan man begära? Det känns som jag förlorat min syster, för Maria var alltid mer än alla andra, jag räknade henne till min familj. Jag tror att chockfasen lagt sig, att jag övergått till bearbetningsfasen & att det är därför jag är kapabel att skriva om det.

Det är först nu, när jag förlorat Maria som det gått upp för mig att jag är ensam. Egentligen är allt precis som det alltid varit, skillnaden är att jag är en Maria fattigare & det förändrar mycket. Allt - om jag ska vara ärlig. Eftersom vi bott på flera mils avstånd de senaste åren har vi inte umgåtts lika flitigt som vi gjorde förr. Det spelar inge roll hur många vänner man har egentligen. Det som är viktigt är att dem är äkta. Maria var äkta. Hon var något utöver det vanliga, hon var en del av mig. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva leva mitt liv utan henne vid min sida. Jag hade aldrig föreställt mig att föda barn utan att hon höll min hand, döpa mina barn utan att hon blev gudmor eller att gifta mig utan att hon var min tärna & delade mitt livs lyckligaste dag.

Om jag ändå visste varför det blev såhär. Jag skulle göra vadsomhelst för att få tillbaka min bästa vän. Det känns som jag försökt allt. Jag har gett upp & det skrämmer mig.