Vi är alla ständigt på jakt efter perfektion. Vilket jag tycker är sorgligt, för ni borde veta lika väl som jag att det bara är en illusion, det existerar inte. Trots min medvetenhet kan jag inte låta bli att sträva efter det, är det likadant för er? För mig kan det handla om att jag står framför spegeln & letar efter skavanker & drömmer om den perfekta kroppen. Som vi alla vet inte existerar ändå, för hur retuscherade är inte människorna vi ser i diverse tidningar? Det ger mig ändå hoppet om att jag kanske inte är så fel ändå. Trots det finns det alltid något man vill ändra på. Kanske känner även de finaste människorna så? Man är nog aldrig nöjd. Sedan dethär med relationer, både kärlek & vänskap. Jag vet att jag är en Fröken Svår, eller det var nog värre förr om jag ska vara ärlig. Jag är tacksam för min sambos tålamod med mig & allt som varit runtom. & det är inget jag talar högt om, det skulle vara total blottning. Det är väldigt känsligt. & jag har tackvare terapi kunnat lägga det bakom mig. Det är historia nu. Jag har blivit så stark & det beundrar jag migsjälv för. Att jag är ärrad på själen råder ingen tvekan om men jag låter det inte hindra mig. Jag har valt att omvandla motgångarna till erfarenhet istället. Nuförtiden gråter jag inte över gammalt. Jag låter det vara dåtid. & jag klarar av att prata om det utan att fälla tårar.

Jag & min sambo har alltid stöttat varandra i motgångar, men det känns ändå som att jag står i skuld till honom för allt han gjort. Han är den typen som inte pratar eller gråter utan vänder taggarna utåt, vilket gör det så himla svårt ofta. Men jag har lärt mig att det inte är mig det är fel på & istället för att tjata när jag vet att han inte vill prata så ger jag honom utrymme. Om han vill prata så vet han att jag alltid finns. Det som gör mig frustrerad är att jag känner mig otillräcklig & överflödig på samma gång. Men jag vet att detta kommer ordna sig, det är snart över! Det är svårt att inte ta saker personligt när man lever så nära inpå varandra, vi är liksom en del av varandras vardag. & visst blir jag ledsen över vissa saker, men jag vet att min prins inte skulle såra mig medvetet. Han är så fin.

Det som gör mig så stolt i skrivandets stund är att jag uppmärksammar vilken underbar person jag faktiskt blivit! Det är skillnad från i början från vårat förhållande. Om jag ska vara ärlig känns det lite som att jag letade bråk, för uppmärksamhetens skull. Jag vara en dramaqueen & jag visste att jag skulle få gråta ut i min älsklings famn. & försoningssexet var ju så underbart. Vi kunde tjafsa så mycket att vi tillslut inte visste vad det handlade om. Såhär i efterhand är det något vi kan skratta gott tillsammans åt. Vad barnsliga vi var. Vi har förändrats mycket tillsammans, på många olika vis. Vi har växt oss starka tillsammans! Jag har blvit mer vuxen, klok & starkare enligt min kära spegelbild.

Nu över till vänskap. Jag har de finaste vännerna man kan ha. De kompletterar mig på olika vis & är helt oersättliga. De fyller en livsviktig funktion i mitt liv. & jag saknar dem så fort jag inte hör ifrån dem på en dag! & det är väl där problemet ligger. Jag vet att alla mina vänner har fullt upp med jobb, plugg, familj & barn. & trots att jag är upptagen själv kan jag inte låta bli att bli lite ledsen & ibland ta det personligt. Ibland känns det som att jag kanske inte är lika viktig för er som ni är för mig. Men när jag tänker lite längre så vet jag ju att det är så. Hormoner? Jag vet att jag är en väldigt känslig & sårbar människa & jag tar nog alltför mycket personligt. Det är något jag jobbar på, för min egen skull. Jag är en bit på väg, men jag ska i mål minsann.