Ni som följt min blogg vet att jag skrivit endel om mina tankar inför venproverna. Det var verkligen ingenting jag såg fram emot men jag blev chockad över min reaktion igår. Det värsta jag varit med om. Allt började helt okej, jag stack låtsasarmen & fick ut blod men jag kände att alla moment inte flöt på klockrent. Var ganska skakig på handen & det är viktigt att man inte rör nålen i patientens arm eftersom det orsakar smärta. Jag var fast besluten att Lina skulle sticka mig & jag henne. Hon stöttade mig. Som en blixt från en klar himmel när jag stod i metodövningsrummet kände jag mig svimfärdig & beslutade mig för att gå ut i korridoren & hittade där en anslagstavla med information om csn. En kort stund senare kommer Roger förbi där jag står apatisk & frågar "håller du på att svimma, hur mår du egentligen?" Jag vet inte om jag såg ut som ett spöke. Men där brast det. Jag har svårt att förklara varför jag reagerade som jag gjorde. Men det hemskaste var ändå att inte kunna styra kroppens reaktion. Jag började skaka, hjärtat slog på tok för fort, jag blev röd på hela bröstet, mina armar blev flammiga & jag svettades. Så jag svettades. Hela min tröja var dyngsur på ryggen, mina ben var blöta. Katarina & Roger stöttade mig & berättade om att detta händer minst en person i varje klass. & Roger själv har haft "fobi" för venproverna. De erbjöd sig att vi kunde vara ensamma i ett rum & testa på det. Men jag kände att jag mentalt inte var förberedd. & efter denna panikångest-attack kände jag att jag inte kunde gå tillbaka till rummet förrän de hade plockat bort allt som har med venptover att göra. En man i min klass satte sig hos mig & pratade till mig lungt, som en terapeut. Precis som att han förstod att det var en ångest-attack som drabbat mig. Hans bemötande gjorde mig lugn. Det slutade med att jag inte stack någon, ingen fick sticka mig heller. Men jag gick tillbaka in i rummet när sakerna var bortplockade & tog blodtryck på Elin. Efteråt kände jag mig så dum. Jag skämdes verkligen. Man kan somsagt inte hjälpa hur kroppen reagerar. Men jag var absolut inte förberedd på detta & min reaktion chockade mig. Trots att mina klasskompisar som var med sagt att jag inte behöver skämmas eller känna mig dum, så gör jag det. Ett tag ifrågasatte jag vad i helvete jag gjorde där överhuvudtaget. Detta är en del av kursen, men det var fler än jag som inte stack. & jag har inte sökt en utbildning för att bli undersköterska eller sjuksköterska. Det är inte så vanligt att man som vårdare tar venprover. Jag ska smälta allt detta. & kanske är jag mentalt förberedd under praktiken eller nästa gång jag är i Växjö. Är jag det tänker jag göra ett försök att ta venprov på någon.


Bakgrund: Jag har aldrig någonsin tyckt om att ta blodprover hos doktorn eftersom det gör så sjukt ont i mina armar. Aldrig har jag vågat kolla. Att sedan sticka någon när jag vet hur ont det gör på mig & när jag är osäker på momenten kändes bara helt fel. Hela grejen äcklade mig. Jag klarade inte av att se varken vener, nålar eller blod. Jag är absolut inte rädd för blod. Det är mer synen av när en nål går igenom huden. Detta har för mig alltid varit oerhört smärtsamt. Eftersom jag har dåliga erfarenheter blev detta svårt för mig. Dessutom anser jag att det var mer teoteriskt än praktiskt. Efter att ha stuckit en låtsasarm ett fåtal gånger & inte få till det klockrent med alla moment stressade upp mig. Jag hade läst mig till hemma i min ensamhet hur man tog prover. Men det är svårare att få till det i praktiken. Det krävs verkligen fingerfärdighet. Att ta bort stasen när blodet rinner & fortfarande hålla nålen helt stilla i patientens arm. Uff! Till saken hör också att jag inte fick något förtroende för de "lärare" vi hade där. Allt kändes stressigt, påtvingat.