Det är med sorg i mitt hjärta jag skriver dessa rader. Jag känner sorg & stor empati för alla Tinos vänner & anhöriga. Jag kan inte påstå att Tino var min vän men jag visste vem han var i och med att han var en vän till min sambo. Han hade sina problem men jag tyckte om honom, han har aldrig gjort mig illa.

Jag som många andra undrar; varför? Sedan finns den andra som tycker att man får skylla sig själv bara för att det handlar om droger. Hur kan man tänka så? Människor med empati, som förstår vad denna sorg gör med människor säger inte så. Bara för att det handlar om droger ger det ingen rätten att tänka så. Det är en tragisk händelse. Det är sorgligt & jag kan bara tänka mig hur de som var nära Tino känner. En sån smärta, över att förlorat sin son, sin bror eller sin bästa vän - önskar man inte ens sin värsta fiende.

Om jag får säga vad jag tror så vill ingen människa missbruka. Men när det gått så långt att det blivit ett missbruk är det svårt att slita sig loss. Jag kan inte se någon rättvisa i att unga människor lämnar jorden. Det och mycket annat har gjort att jag inte har någon tro till gud.

Jag anser att detta är samhällets fel. För de kunde behandlat Tino med värdighet & respekt. Att slussas in & ut på olika hem, vem hjälper det? Jag är mycket skeptisk till hela grejen. De är där på förvaring, men är det mycket mer än så? Får de verkligen den hjälp de behöver, försöker man ta reda på bakgrunden till varför det gick snett? Jag tror knappast det. Har man väl fått en stämpel går det inte att sudda ut den. Jag är kanske blåögd enligt vissa men jag vill så gärna tro att alla människor kan förändras med rätt verktyg.