Jag är så trött på mig själv förtillfället. Kanske en mild höstdepression? Jag vet inte. När jag ser mig själv i spegeln fokuserar jag bara på det dåliga jag ser. Jag är blek & glåmig. Min hud är torr men det hör denna årstid till, iallafall för min del. Det sägs att ögonen är själens spegel & det är jag nog beredd att hålla med om. Mina ögon ser döda ut. & det är väl en bra liknelse, känner mig ungefär så. Överlag måste jag väl säga att jag är lycklig, men jag känner mig ändå en gnutta olycklig. Min pappa hade en sak hängande i köket på väggen i vindsvåningen där jag växte upp varannan helg, en mycket klok text - sörj inte det du saknar, utan glädjs åt det du har. Jag försöker i den mån det går att leva efter de orden, men det är inte alltid så lätt. Självklart är jag glad över det jag har, men jag kan inte låta bli att sörja de saker jag saknar. Igår blev jag tillsagd av någon som bryr sig om mig att ta kontakt med min kurator igen. Men jag känner att Barbro kan inte göra något för mig. Inte nu. Hon gav mig verktyg att bearbeta min barndom. Hon var verkligen min stjärna på en nattsvart himmel. Två gånger räddade hon mig. Kan man säga så? Det är så jag känner. Detta kan ingen hjälpa mig med. Jag måste bearbeta det på egen hand. Det är inget absrakt. Det är inte som när jag gick in i väggen, fick en sjukskrivning & lösningen på mitt problem var att säga upp mig & börja om på nytt. Om det ändå vore så enkelt även denna gång. Nu ligger det djupare. Det handlar om relationer som förändrats, vänskap som gått i kras, om oro, rädsla, förändringar & död. Det handlar om besvikelse, uppgivenhet, att inte kunna eller orka mer. Jag har kommit till den punkten då det står mellan att kämpa ensam & förgäves eller att ge upp. & vad väljer man? Jag har alltid varit en krigare. Men valet känns ganska självklart, det handlar om att rädda sig själv. Min överlevnadsinstinkt säger mig att ge upp.