Aldrig mer aerobics. Sara hade rätt.

Det där förbannade passet sög musten ur mig, men jag hängde i, kämpade tappert i fyrtio minuter. Sedan såg jag stjärnor, tyckte mig skymta ljuset i tunneln där ett tag också. Orkade knappast ta mig hem, men med de sista krafterna tog jag mig till ica på kungsgatan där jag handlade ett päron jag åt på stört. Kände mig någorlunda levande igen efteråt. Men höll på att däcka i duschen.

Sedan kom jag på vilket pissdag detta varit & när min älskling frågade hur min dag varit bröt jag ihop. Kände mig liten & ynklig.Tårarna sprutade. Jag grät över rädslan att inte få ett sommarjobb, att katterna varit förjävliga idag, krig & svält & över all annan misär som förekommer i denna orättvisa världjäkel. Med andra ord över precis allt. Det är ett medvetet val att inte skriva ut exakt vad jag gråtit över, för det har ni fan inte med att göra.

Som balsam för själen, plåster på såren lyssnar jag på DEM GONE med gentleman & the far east band. Liveversion.

Jag avslutar detta inlägg med en KÄRLEKSFÖRKLARING till min underbaring. Vad skulle jag göra utan dig? Häromdagen funderade jag över dethär med bästa vän. Maria var min bästa vän sedan barnsben, men på vägen mot vuxenvärlden tappade vi bort varandra, omedvetet eller medvetet? Jag vet inte. Hursomhelst, jag har känt mig totalt vilsen efter den förlusten. Det tog hårt mig mig. För att förklara känslan, det var som att förlora en del av mig själv. Det finns ingen som är värdig att ersätta Maria. Eller jo, det finns en person. Min älskade Niklas. Min sambo & absolut bästa vän i världen.


Kommentarer
Postat av: Sara

Nu har du iaf tetst gumman, du var duktig som klarade det, arobics är till för övermänniskor hahaha. Hoppas du mår bättre raring? :)

2010-02-01 @ 21:11:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0