Tänk om det fanns en möjlighet att sudda ut allt tråkigt som hänt. Att det bara spårlöst försvinner från minnet. Jag önskar innerligt att det gick. Men så fungerar det dessvärre inte i verkligheten. Tänk vad många tråkigheter man bär på. Som ligger gömda någonstans i hjärnan redo att göra sig påminda precis när somhelst. Helt utan vidare. Eller hur en liten sak i nutid kan vända upp & ner på hela världen, så att allt från dåtid sköljer över en som en jättelik våg. Ibland kan det bli ohanterbart. Ibland faller tårarna i en oändlighet.

Det finns dagar man helt enkelt inte är upplagd för att ta en enda liten motgång hur minimal den än är. & så finns det dagar då man känner sig som superwoman & inget berör eller förstör.