Just nu är jag på tok för uppjagad, pissed off & jagvetintevad - för att skriva om alla dagens händelser. Det är bara en jag kan fokusera på medans hjärtat gör volter av ilska & en aning av rädsla. RESPEKT! Jag & Christian satt på bussen, det brukar alltid vara en & samma människa som sätter sig mittemot oss, vilket jag tycker är obekvämt. För det blir alltid så att de glor. Idag hände något speciellt, det kom fram en man i 50års åldern. Det första han gjorde var att sparka mig på benet, hårt - utan att be om ursäkt. Såhär i efterhand antar jag att det var medvetet, annars är det en självklarhet att be om ursäkt. Vi försökte konversera jag & Christian men hela tiden satt mannen & psykade oss. Tillslut, när han hade gjort en grimars för mycket sa jag

"Vad håller du på med egentligen?"
Han svarade "Grimarser, för det tycker jag är kul."
"Det är du ensam om att tycka, du kan sätta dig någonannanstans för jag uppskattar inte det du håller på med."
"Hemma hos mig brukar jag klä mig i damkläder ofta."
"Jag vill inte höra, så du kan sluta att prata med mig."
"Du kan gå & dränka dig! Du kan gå & dränka dig i en sjö, i sjön. GÅ & DRÄNK DIG!"
"Tyst."
"Apa. Din fula apa. Din jävla fula apa. APHORA! DIN JÄVLA APHORA! APHOOOOOOOORA!"

Christian tyckte absolut att jag skulle slå på honom, men det gjorde jag inte. Jag satt tyst. Några andra av mina arbetskompisar la sig i diskussionen & sa till honom att vara tyst eftersom han kallade mig aphora & bara fortsatte trackasserierna. Då går han fram & klappar den ena på kinden, vilket inte var uppskattat. Man tar inte i andra människor. Ingen uppskattar att en främling rör en. Då börjar han skrika högt så att hela bussen hör att han minsann går klädd i damkläder hemma. Innan han klev av (på samma hållplats som mig) slog han mig ena arbetskompis. Jag sprang hem. Hoppas jag aldrig någonsin behöver se detta kräk igen. Jag förstår inte hur man kan beté sig sådär. :O