Oj. Det är sjukt dehär med sömn. JAG BEHÖVER VERKLIGEN SOVA NU. Om jag ska orka charma & göra bestående intryck imorgon. Det är så frustrerande. När ska jag bli människa igen? Får ta ett allvarligt snack med läkaren när jag ska på återbesök. Jag vet att jag måste fatta ett avgörande beslut nu. Jag måste bestämma mig för att säga upp mig från mitt jobb, hur sjukt det än låter. Det är helgalet att göra det nu i finanskrisen. & just därför är jag så beroende att bli antagen. Då har jag en inkomst, som visserligen är lånade pengar. Men jag kommer att överleva & jag kommer få en utbildning som förhoppningsvis ger ett stimulerande jobb. Där jag får känna att jag gör skillnad på något vis. Om jag inte studerar får jag nöja mig med bottenskrap - SKITJOBB! & det varken vill eller klarar jag av. Min kropp har sagt sitt & det är svart på vitt att jag inte platsar där. Jag pallar helt enkelt inte den stressen, det är bara att acceptera. Jag vet inte om jag ens skulle palla en dag där, jag är bara säker på att detta kommer att hända igen om jag inte tar mig därifrån. När vet jag inte, bara att det kommer ske. Just nu har jag på tok för mycket tankar som virvlar runt & gör kaos i mitt huvud. Jag vill bara ha en paus. Jag vill slippa tänka, om så bara för en sekund. Slippa dendär jäkla oron & ångesten som infinner sig. Nästa vecka kommer antagningsbeskeden, men jag vill veta NU. För att kunna sortera ut vissa tankar.

Drar en djup suck.

Mycket av detta bottnar nog också i att jag är så jävla medveten om att jag är kapabel till underverk. Meningen med min existens är inte att servera hamburgare! Jag föddes för att göra mer än så.

SARA, JONNA, MARIA, JONNIS & REBECKA - tack som fan för att ni finns. Ni ger vägledning, kloka råd, ni stöttar & peppar, tror på mig & ni lyssnar. Tack för att ni ger mig ett rikt liv. <3 Ni är så underbara, så klockrena. Ni är raka motsatserna till varandra. Ingen av er är den andra lik & ni har en varsin oersättlig plats närmast mitt hjärta. Jag älskar er så förbannat mycket.