Hur många gånger ska jag besluta mig för att ta en paus? Jag klarar liksom inte av det. Men jag klarar inte av att välja orden & hålla masken heller. Det känns som jag går sönder. Förut begav jag mig ut, min tanke var åbackarna. Men benen tog mig inte längre än till en parkbänk vid fontänen bakom sibylla. Där satt jag & beundrade en sjukt vacker regnbåge.

Jag vill bara vara ifred, men samtidigt vill jag inte vara ensam. Den senaste timman har jag suttit helt apatisk & stirrat ut genom fönstret. Det blir inte bättre. Jag ser ingen utväg. Jag börjar fundera på antidepressiva, men samtidigt är jag så EMOT det. Det är så mycket biverkningar & risk för att bli beroende. & vad händer när man slutar, är man tillbaka på ruta ett ´då? För man har väl knappast tagit itu med problemet - utan bara skjutit det åt sidan?

I lördags hade jag kul. Det var ett undantag. För de senaste 5 veckorna har inte gått i gråskala, de har varit kolsvarta. Trots solsken ser jag ingen ljusglimt som kan ta mig på rätt spår. Det är skrämmande. Men somsagt, i lördags lyckades jag släppa allt i några timmar. Dagen efter mådde jag sämre än någonsin. Kanske kom ångesten, oron & alla tankar ikapp? Nu vet jag iallafall att de som flyr med hjälp av alkohol INTE gör sigsjälva en tjänst. För allt kommer ikapp ändå.
 
Jag varnade Rebecka många gånger att jag kanske backar ur i sista sekunden, det har blivit så alltför ofta den senaste tiden. Men jag klarade av att gå på kalas :) & jag ville göra det för Rebeckas skull, annars hade jag haft dåligt samvete över att svika en av mina bästa vänner på hennes födelsedag. Dåligt samvete finns det andra som borde ha! Som inte ens förmår sig att gratulera! Rebeckas godhet både räcker & blir över. Utan att nämna några namn, det finns vissa som absolut inte förtjänar den. Som borde fara åt skogen om jag får säga det själv!

Många tappra försök har jag gjort att sätta ord på mina känslor. Min sambo frågar "hur känns det?" & jag vet inte. Jag vet bara att jag aldrig någonsin mått såhär & att jag inte önskar min värsta fiende det ens. Det är svårt att förklara något man inte själv förstår. Jag har tänkt i evigheter på VARFÖR jag mår såhär, men jag vet inte. Visste jag det hade det kanske varit lättare? Jag känner mig så ensam & oförstådd, för när det handlar om psykisk ohälsa så pratar man inte om det.