Ibland, i brist på annat snubblar man in på bloggar. Igår snubblade jag in på Kissies & såg inlägget där hon står på en våg som visar 48 kg. Tackvare dedär superpillrena hon skriver om i varenda inlägg. Dedär pillrena som får henne att skita så fort hon äter fett, men som får henne att rasa i vikt. Egentligen, varför bryr jag mig? Jag känner inte ens människan.

Ändå skrev jag en kommentar till henne. Jag skrev att hon borde sluta innan det är försent. Innan hon ligger i en sjukhussäng med dropp, påväg mot döden. Jag blir så sjukt frustrerad! Jag blir illa berörd när någon skadar sin kropp sådär. Kanske för att jag under högstadiet hade tre vänner som fick anorexia & jag såg vad den förbannade sjukdomen gjorde med dem.

En av tjejerna var riktigt illa däran. & i ärlighetens namn förstår jag än idag inte varför hon trillade dit. Hon var sjukt söt, hon hade en jättefin kropp! Därför förstod jag aldrig varför hon ens fick tanken att börja gå ner i vikt. Jag vet att hon var besluten om att gå ner något kilo, hon hade inga planer på att bli sjuk, att få anoreia på köpet. Men snart hade sjukdomen henne i ett fast grepp.

Jag minns hur hon skyllde på att skolmaten var äcklig, hon gjorde allt för att slippa gå dit. Väl där petade hon bara i maten. Sedan försvann hon ALLTID iväg på toaletten. När hon kom tillbaka var hon alltid tårögd & jagade ständigt tuggummin när hennes egna var slut. Jag förstod att något var fel. En dag följde jag efter henne, jag lyssnade utanför toalettdörren. Jag kunde inte se när hon stoppade fingrarna i halsen, men jag hörde henne kräkas. Jag slog larm till skolsyster.

Det kändes som det enda rätta. Men samtidigt var jag kluven. Ena stunden kände jag mig som en dålig vän som gick bakom hennes rygg. Men om hon idag fick reda på att det var jag, så tror jag att hon skulle vara tacksam. Jag minns hur hon blev mindre & mindre. Hur henne humör & hela personlighet förändrades. Hur hennes tjocka hår plötsligt var tunnare än tunnast. & jag minns hur dåligt jag mådde när jag såg henne tyna bort.

Jag minns att hon hade en läkerolask & hur hon gick för att kräkas efter varje tablett. & jag minns hur hennes kroppsbehåring ökade för att hon skulle kunna behålla värmen. Oavsett hur mycketkläder hon hade på sig frös hon alltid.

Hon låg på sjukhus länge. & jag hoppades varenda dag att hon skulle bli bättre. Jag vill inte ens tänka hur det kunde ha slutat om ingen slagit larm i tid.

DÄRFÖR gör det mig så sjukt förbannad att se hur Kissie öppet bloggar om sin kamp med viktnedgång trots att hon inte behöver det! Det som gör mig mest arg är att ingen sätter stopp för det, innan det är försent.

Kissie vill inte ha några kommentarer om att hon - kan få anorexia. Hon ska sluta med pillrena såfort lådan är slut, det har hon lovat sig själv & är stark som håller det. Jag håller tummarna.

Är det någon mer som blir upprörd? Min åsikt är att man borde tänka innan man skriver i sin blogg. Kissie som är "storbloggare" har säkerligen x antal vilsna småtjejer utan självrespekt som kanske inspireras? Om det var en stor människa vars kamp mot viktnedgång vi fick följa skulle jag inte säga någonting. Då skulle jag heja på. & hålla tummarna att människan lyckas för att kunna leva ett långt hälsosamt liv. Men nu är det en ung kvinna som redan har ett BMI som gör henne UNDERVIKTIG. Det gör mig rasande.