Jag vaknade straxt innan två av att en stilig herre sa Mjau. Då är det inte min sambo vi pratar om utan Bob som förövrigt är den charmigaste herren i universum! Han stångade & gosade med min hand samtidigt som hans motor gick för fullt. Aw. Det var härligt att vakna & känna sig uppskattad. Nu vill han inte låta mig vara, han går & åmar sig & jamar hela tiden. Jag antar att han är rastlös, men jag kan inte hjälpa att jag inte vill ut på taket i detta väder. Det krävs solsken för det! :) Han fick antagligen mersmak på frisk luft efter utflykten till landet igår. Det klandrar jag honom inte för. Att vara innekatt är kanske inte så stimulerande. Dagarna ser väl mest likadana ut. Fast det är inte varje dag pippin kommer på besök & kanske är det därför Bob har krossat hjärta idag?

Jag föredrar att ha innekatter som man tar med ut i koppel ibland. Förstår inte människor som släpper sina katter lösa mitt i stan. Det är sant, jag har sett ett flertal katter springa omkring här! Jag älskar mina små jävlar för mycket för det. Vet inte ens om jag skulle våga släppa dem lösa på landet. Tänk om de skulle springa bort, i ärlighetens namn skulle mitt liv vara slut då. Ni som inte har djur förstår inte de starka banden som upstår. Kärleken & vänskapen mellan djur & människa. Men ni djurägare förstår säkert vad jag pratar om?

För några år sedan hade jag en mycket speciell katt vid namn Beata. Hon var dessvärre utekatt. En dag försvann hon, vi letade & letade utan resultat. Några dagar senare hittade mamma min ögonsten i diket. Mamma bar hem hennes livlösa kropp & jag bröt ihop totalt. Beata var min bästa vän. Jag tog henne i min famn & vaggade helt apatisk, jag vet inte hur länge. Tårarna slutade aldrig rinna. & det tomrum Beata lämnade efter sig kan ingen ersätta. (Det är som med människor, vänner - jag har olika relationer med mina närmaste vänner. & det finns inte någon av dem som skulle kunna ta någon annans plats eller bli utbytt.)

Jag har stor erfarenhet av katter, de har alla en personlighet, precis som vi människor. Det är nog det som gör att vi fastnar för dem. Deras egenskaper. Jeppe & Bob är så sjukt olika, jag älskar dem lika mycket & skulle inte klara mig utan någon av dem. Mitt hjärta skulle krossas totalt om något hände dem. Just nu vågar jag inte föreställa mig ett liv utan dem, men jag vet att de inte kommer leva föralltid. Jag vågar bara inte tänka så. Jag antar att jag skulle lära mig att leva med saknaden efter dem, som jag lärde mig att leva utan Beata. En sak är säker, jag kommer alltid att vara kattägare. Så jag kommer uppenbarligen mista många katter innan jag själv är död & begraven.