Som ni säkerligen lagt märke till har mitt bloggande den senaste tiden inte varit speciellt aktivt. Ni som dagligen läser min blogg är vana vid flera inlägg per dag & ni som läser den lite mer sällan måste gå tillbaka långt för att hålla er uppdaterade om vad som hänt den senaste tiden. Antagligen undrar ni hur det kommer sig att jag är så oaktiv? Eller så kanske ni rentav förstår & nöjer er med de få inlägg jag bjuder på. Vad vet jag? Jag vill iallafall klargöra att det egentligen inte finns någon speciell orsak till min frånvaro. Allt rullar på som det ska. Jag njuter av sambolivet & försöker handskas med att älsklingen har pms ibland. Men vi är lyckliga som vi alltid har varit. En sak som förändrats & som jag bara ser som en förbättring är vår kommunikation. & min sambo ska ha en guldstjärna för att han börjat öppna sig. Förr var han alltid en mussla. & jag kunde inte riktigt förstå hur han kunde vara så tyst & varför han aldrig grät. För sanningen är den att han har mycket att sörja över. Men alla gör det på sitt sätt. Dock har jag predikat för honom om vikten av att öppna sig för någon man litar på, för att dela på bördan. Det kan bli lite väl tufft annars. Jag är så glad över att jag har någon att dela livet med. & jag skulle inte för en sekund fundera på att byta ut Niklas mot någon annan. Aldrig någonsin. Vi kompletterar verkligen varandra, klockrent. I dagsläget har vi varit ett par i 5 år och snart 9 månader. Om man bortser från vår paus vi hade i några veckor för 2 år sedan. På mitt initiativ. & det var det dummaste & mest korkade beslut jag tagit någonsin. Jag har gråtit floder över min egen dumhet & än idag känner jag ångesten komma krypandes vid blotta tanken. Jag är så tacksam för att Niklas kunde förlåta mitt felsteg & att vi kämpade på tillsammans. Jag vet inte hur öppenhjärtlig man ska vara i bloggen egentligen? Men jag känner ändå att jag vill skriva av mig. Dum som jag var träffade jag en annan kille under min & Niklas paus. & jag förstår inte hur jag kunde vara en sån idiot. Om jag ska vara fullkomligt ärlig, så hatar jag mig själv för det. Det finns inget annat jag gjort som jag ångrat så mycket. Jag önskar att jag kunde få det ogjort. Man kan tro att det kanske var det jag behövde för att inse att jag älskade Niklas, att det var honom jag ville leva mitt liv med? Men nej, jag hade kommit till den insikten ändå. Det var bara så sjukt dumt gjort att beblanda sig med någon annan. Det är med gråten i halsen jag skriver detta, för det är oerhört svårt att förstå & acceptera att jag kunde göra så. Det finns inget jag kan säga till mitt försvar. Då & då händer det att Niklas & jag pratar om detta. När det händer får jag dras med hjärklappningar, panikångest. Men jag tror & hoppas att vi pratat om detta för sista gången nu. Jag vill bara glömma detta. Vad jag älskar min underbara Niklas.

Man ska lära av sina misstag & det har jag gjort. Det är väl det som är min tröst. Jag vill inte att någon ska behöva göra samma idiotiska misstag som jag gjorde. Därför uppmanar jag er alla att kämpa! Kämpa kämpa kämpa. Kärleken är inte alltid en dans på rosor. Men det gäller att inte ge upp för lätt. & att inte falla för frestelser. Jag är lyckligt lottad som i dagsläget har en sambo som jag älskar & som älskar mig tillbaka. Men för två år sedan var jag inte säker på att jag skulle få se honom igen eftersom jag gjorde honom så illa. Under denna period pratade min sambo mycket med sin far, min svärfar. Häromdagen fick jag reda på att Niklas frågat "Men hur ska jag kunna gå vidare med Ida efter detta?" Då svarade min kloka svärfar "Allt är möjligt om man älskar varandra tillräckligt mycket." När jag fick reda på detta blev jag så glad. Glad över att inte bli dömd & stämplad för livet, för ett misstag. Mitt livs största misstag. Svärfar tror på oss. & jag tror att han väntar på barnbarn. Precis som min mamma & pappa. Det är ett evigt tjat när man träffar pappa. Men han får vänta. Vi har inga planer på att föröka oss än på ett tag! :) Vi har nog med våra tre svansbarn faktiskt. Om man hastar fram allt har man ju inget att se fram emot, drömma om & längta efter, ellerhur?

På tal om att bli dömd. Som ni förstår pratade Niklas om denna incident även med sina vänner. En av dessa har vi inte sett så mycket av på flera år. När vi väl träffats har han varit väldig nonchalant & kall mot mig. Igår träffade vi honom igen. Han totalignorerade mig, hälsade inte ens. & han betedde sig inte som han brukar ens mot Niklas. Jag blev uppriktigt förbannad, men jag visade ingenting där. Vi pratade om detta när vi kom hem. Det är okej om han hatar mig, om han inte ens vill se på mig. Jag bryr mig inte. Men vad är hans problem undrar jag? Förstår inte riktigt vad det handlar om. Kan det vara avsundsjuka? Eftersom han själv aldrig får ihop det med någon. För hur jag än vänder & vrider på detta ser jag ingen anledning i att behandla Niklas som skit för att han älskar mig & förlät mig. Det är lågt. Så gör inte en riktig vän. Vill ha hellre se Niklas olycklig resten av livet kan man fråga sig? Vi har kommit vidare. Vi har varit tillsammans i 2 år efter denna incident, utan problem. & om jag får säga det själv så tror jag att vi kommer spendera resten av våra liv tillsammans, jag & Niklas. Jag är så tacksam för de som förstår att det är Niklas beslut om han vill leva tillsammans med mig eller inte. Ska man behöva förlora en vän för att man älskar & förlåter någon? OM någon av mina vänner hade betett sig som denna snubbe gör hade jag bett dem att fara & flyga faktiskt!

Ojrå! Nu handlar detta inlägg visst bara & min & min älskling :) Vad mer ska jag skriva? Som ni vet är jag klar med inlämningarna. Skolan rullar på. Jag har nu några dagar då jag är helt sysslolös tills nästa kurs drar igång. Skönt med en paus. Det kan behövas efter detta stressmoment. Jag har mått riktigt dåligt över vårat grupparbete. Med plagiat hit & dit. Elin & jag har verkligen fått kämpa som fan. Jag är nervös i väntan på betygen. Men jag är glad om jag blir godkänd, det är huvudsaken. Vad trött jag blev av att skriva allt detta. Nu ska jag ta en paus. Puss