De senaste sex veckorna har varit kanske bland de bästa veckorna hittills i mitt snart tjugofyraåriga liv. Jag har träffat människor som lämnat avtryck. I skrivande stund känner jag en viss tomhet och saknad. I sex veckor har jag haft rutiner, klivit upp på morgonen för att göra mina timmar på en arbetsplats där jag snabbt blev en i gänget. Där jag accepterades och blev omtyckt helt för den jag är. Där jag dessutom blev erbjuden såväl timvikariat och sommarjobb. Jag ser det som en belöning för att de uppmärksammat mina framsteg och hur jag utvecklats under dessa veckor. Och jag är så stolt över mig själv och känner så himla starkt att jag valt rätt väg. Jag vet att jag vill arbeta med människor som behöver en hjälpande hand. På något vis känns det som det är mitt kall i livet. Det känner jag mer påtagligt efter all beröm jag fått av såväl kollegor och klienter på företaget jag praktiserat på. Det har påtalats för mig att jag har fingertoppskänslan och det är en fin gåva som alla inte har.

Mina dagar har sett helt olika ut och jag har mött människor i olika skick, en del i kris. Alla möten med dessa människor har såklart inte lämnat mig oberörd. Men jag känner att jag har förmågan att inte ta med det hem vid dagens slut. Med andra ord har jag lärt mig att stänga av. Vissa saker jag upplevt har varit obehagliga men det har inte avskräckt mig från att arbeta med psykiskt sjuka i framtiden. Det har istället gjort mig mer intresserad av hur psyket är uppbyggt och vad det är som blivit fel. Jag har träffat människor man tror har det medfött men också de som man spekulerar i vad som egentligen är den utlösande faktorn.

Jag har haft väldigt lätt för att bedöma när det varit läge att jag tagit över samtalet och också vetat vad jag kan säga och inte säga. Dessa veckor har varit väldigt stimulerande och lärorika. Jag har blivit rik på visdom och erfarenhet. Som person känner jag själv att jag utvecklats på olika vis, det är svårt att sätta fingret på exakt hur. Men jag känner mig som en ny människa.

Slutligen vill jag påpeka hur underbart jag tycker det är när man finner guldklimparna på resan genom livet. Jag kommer sakna de kollegor jag haft i sex veckor. Framförallt B, en helt underbar kvinna som passerat sextio. Tänka sig att vi kom så bra överens och hade så mycket gemensamt. Hur underbart är inte det? På tal om det så råkade jag springa på henne när jag skulle till affären och jag fick en bamsekram.